Jag – en utåtriktad introvert

Jag älskar min stora bullriga familj. Och blir omåttligt trött av den.

Min familj består av min mor, två bröder, deras partners och sammanlagt sex numer vuxna barn. Utöver min egen lilla familj där kärlek, dotter och bonusdöttrar ryms. Och hund. Och katt.

Typ två, tre gånger om året lyckas vi träffas allihop och idag var en sådan dag. 14 personer runt ett middagsbord i ett radhus. Det är något med oss – vi uppträder gärna i klump.

En av brödernas tidigare flickvän har berättat om den smått skräckfyllda upplevelsen vid första besöket hos oss, då alla verkligen kom ut i den långsmala hallen för att ta emot och några timmar senare ta adjö.

Vi gör fortfarande så. Vi tar emot och kramas och det kan ta ganska lång tid innan man ens får av sig skorna. Underbart!

Ljudnivån är hög, skratten många och en och annan politisk diskussion brukar det också bli över god mat och dryck.

Jag älskar det och blir oerhört trött av det på samma gång. Påminner mig om ett test jag gjorde för några år sedan och där jag fick lära mig att utåtriktad inte är det samma som att vara extrovert. För utåtriktad är jag, men energi hämtar jag framför allt i lugnet och tystnaden.

Vilken tur att jag inte bor i storstaden utan mitt ute på vischan. Eller tur, förresten… det är ett högst medvetet val. Här har jag min laddningsstation, där jag kan checka in och ladda upp mig. Varje dag.

Det är inte så dumt efter en uppståndelserik dag. 🙂

 

 


Detta är inlägg 47 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: Familjeliv och Personlig utveckling.

Kommentarer

  1. Jag känner igen mig. Gillar också att umgås och prata med folk, och sen blir jag helt slut. Behöver ensam stilllhet för att smälta allt och återhämta mig. Typiskt för högkänsliga personer, HSP.

    • Ärligt Talat

      Får läsa på mer om HSP – det har dykt upp flera gånger… Jag skulle gärna lära mig mer om hur jag ska kunna begränsa intrycken och inte känna att jag behöver höra och vara med på allt…

  2. Jag känner verkligen igen mig. Stor bullrig familj där det gäller att ha en ganska hög röst för att göra sig hörd. Mycket sång och skratt, men när jag sen kommer hem på kvällskvisten i tystnaden får jag liksom ruska om mig själv för att hitta kärnan i mig. Jag är yngst av 5 syskon utan egna barn, så att hävda mig själv bland alla dessa syskon, syskonbarn (15 totalt) och syskonbarnbarn (har tappat räkningen..), tar på krafterna hur roligt det än är medan det pågår. Men till skillnad från dig tycker jag det är skönt att komma hem i min storstadslägenhet och bli ett med den sortens anonymitet det innebär…

    • Ärligt Talat

      Ja, det handlar väl både om att ta plats och att vara nöjd med att inte vilja ta plats i andra lägen. Och det viktigaste är att hitta sätt att ladda batterierna däremellan. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × ett =