Jag är SÅ gammal

Earth hourDag 19

Earth hour. Ett bra tillfälle till en stunds eftertanke, inte minst för dagens små som verkligen har noll koll på hur mycket som går på el. Till skillnad från en annan som var med vid oljekrisen 1973, då jag var ungefär lika gammal som Violen och hennes kompis. Den präglades av ett medborgaransvar och dekaler som ”Ett tomt rum är ett mörkt rum” satt uppklistrade i vår lägenhet och i skolan.
Vi släcker ner alla lampor, väntar med att sätta igång diskmaskinen, tänder stearinljus och sätter oss för att som vanligt spela kort. Man kan säga att vi har det precis som vanligt en fredags- eller lördagskväll, förutom att jag har svårare att se vad som står på korten.
Under kvällen spelades dessutom Spotifylistan med mellolåtar från 1953 till 2013. Jag kunde texterna på typ alla låtar från 1973 till 2003, särskilt dem som gjorts av Gärdestad, Skifs och Ledin. Ännu fler referenser till 1970-talet. Jag är verkligen SÅ gammal. Nej, självklart känner jag mig inte gammal, men det blir liksom väldigt tydligt när jag ser snart tolvåringarnas uppspärrade blickar, då jag berättar om när den och den låten vann mello. Waterloo, till exempel.

– Ja, den här är bra!
– Mm, den vann ju hela Eurovsion 1974.
– Va?! SÅ länge sedan??? Var du född då?
– Ja, jag var väl som ni är nu.
Uppspärrade ögon och tystnad…
– Vi sätter på snurrmaskinen – hur funkar den?
– Va? Ah, okej, grammofonen, jo titta här…
Den har nyligen plockats fram från säkert ett decennium i dammsamlande exil. Violen väljer en ABBA och får en genomgång av hur pickupen ska hanteras, så det inte blir en repa i skivan. Hon ser mycket skeptisk ut, men klarar det galant.
– Hur stänger man av?
– Ta upp pickupen.
– Okej, och sen den där grejen som är på skivan, liksom?

Herregud, barn! De vet inte ens vad en pickup är?! Jag kände att lektionen som den om den runda svarta pluggen som ligger bredvid är till för de EP-skivor som har extra stort hål i mitten, eller att damm ska blåsas bort från stiftet – inte pillas bort med fingrarna – ligger längre fram i tiden. Klart tösen ska lära sig hur en rullmaskin fungerar.
– Grammofon heter det.
– Jaja…

Jag vinner inte ens Hästen Persson, kortspelet som en gång var min paradgren. Jag är SÅ gammal…
Men när de har lagt sig, spelar jag min musik och det säger jag bara – de har inte mina moves när de dansar. Det har de inte.

 

 

image


Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Familjeliv och Minnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × tre =