Jag är inte oumbärlig, som tur är

Dag 95

Ingen av oss är egentligen så viktig, som vi vill tro. Med det tänker jag inte att vi inte betyder något, inte alls så. Tvärtom. Vi är alla lika viktiga.
Ett av mina favoritordspråk lyder:
”Om du tror att du är oumbärlig; tappa upp ett handfat med vatten, stoppa ner din knytnäve, ta upp handen igen. Så stort hål som det blev i vattnet, så oumbärlig är du.”

Jag har Violen, jag. Hon har alltid haft samma inställning: är jag (mamma, alltså) inte fysiskt närvarande, så kan det kvitta. Är jag bortrest, så är jag. Är det pappavecka, så är det.

Hon har alltid varit trygg, accepterat situationen om det nu var så att jag till exempel skulle resa bort ett par dagar. Oavsett om hon var kvar hemma med resten av familjen, eller hos mor- eller farföräldrar, så har jag förstås ringt hem och kollat läget. Varje gång utspelade sig samma konversation.
Den som svarar till Violen: – Det är mamma, vill du prata med henne?
Violen: – Nej tack!
Lugnt och artigt: Nej tack!

Det är likadant idag när hon bor hos sin pappa varannan vecka. Häromdagen var vi i närheten av varandra och jag slängde iväg ett sms till henne:
– Vill du ha en kram?
– Va?
– Vill du ha en kram? Jag är nära.
– Nä.

Jag skulle kunna känna mig bortprioriterad, ratad och förnärmad, men varje gång spricker jag upp i ett lika stort leende. Jag är inte oumbärlig och det är egentligen väldigt befriande.  Jag vet att hon längtar, precis som jag längtar, men hon har hittat ett sätt att hantera det på. Och det sättet har också hjälpt mig. Det finns inget självändamål i att vara oumbärlig.

Sedan kan vi chatta och ha kontakt på annat vis, men prata i telefon eller kramas bara så där… ”nej tack”. 🙂

Med en sådan dotter behöver jag sällan fylla upp det där handfatet, för om man inte ens är oumbärlig som mamma… Det vore löjligt och fåfängt att tro att det finns sammanhang och situationer där det är absolut nödvändigt att just jag finns med. Sedan kan det säkert förenkla om jag är med i vissa lägen, underlätta och till och med vara trevligt. Det är inte det att jag inte tror att jag betyder något, men jag är inte oumbärlig. Inte du heller.

Det gör oss lite friare. Det gör att vi kan tagga ner lite. Det gör att vi i lite större utsträckning kan få känna att vi väljer själva. Vi väljer att jobba så mycket som vi gör, vi väljer att umgås med dem vi gör och vi väljer att hjälpa dem vi gör. Inte för att vi är oumbärliga, utan för att vi själva har valt det.

Det gör också att vi kan sluta att vara martyrer. Fint, va? 🙂

imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Kategorier: Familjeliv och Föräldraskap.

Kommentarer

  1. Johani Karonen

    Liknelsen med näven i vattenbaljan är slående (!) och när man bor ute i spenaten som jag gör så kan man känna sig helt insjunken i grönt som, när det växer som snabbast, helt tar över. Ska man fightas och få upp ett hål i djungeln? Ja, det kanske är helt rätt att hävda en plats under en period. Låter man det vara under något år så tar naturen tillbaka hålet utan något längre resonemang. / Johani

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 8 =