Dag 18

En synnerligen vanlig fredagkväll med tacos på bordet och stallkläderna i tvättmaskinen. En synnerligen vanlig fredag på det viset att den är helt unik. Sedan ett halvår bor här i huset antingen jag eller jag plus åtminstone två till. Violen har många vänner och det är nästan alltid någon som tillbringar helgen här med oss.

Under de dagarna får jag finnas med mitt i deras tolvårstid, den där tiden som var en av mina egna bästa tider (jag har ganska många). Det skrattas så att man nästan kissar på sig, spelas spel,  och så försvinner de bort någon timma och då kan jag njuta av tystnaden medan jag på avstånd hör hur de samtalar med varandra. Och även om jag inte hör allt, så är det jag hör tillräckligt för att göra mig stolt, glad och lycklig. Jodå, här funderas både kring hur vi ska hjälpa flyktingarna och kring Trump (där lät det annorlunda - inte så mycket om att hjälpa) och egna teorier om orsaken till påskfirandet. I ena stunden sitter de vid vedboden och täljer, i andra visar de upp sina färdigheter i dans. Vi turas om att välja musik från Spotify och de väljer inte längre Rosa helikopter eller smurfarna, utan när de tröttnat på att sjunga med i Queens Bohemian Rapsody och Can't Stop Me Now, väljer de helt vettig, kul musik som de förstår att jag också kan gilla.

Timmarna flyger, mörkret faller, maten är uppäten, kortspelet färdigspelat. Kompisen är hemskjutsad och Violen sover. Jag sitter kvar i stillheten och låter dagen sjunka in. Jag kan lägga ännu en synnerligen vanlig och helt unik fredag kväll till minnessamlingen.

Och tänk, det var inte någon som saknade teven idag heller.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100