Vad hände med barnet?

Snorsträngade pussar och sjungande barn skulle fixa världsfreden. Om vi bara iddes lyssna på dem…
En man låser in sig i ett hotellrum på 32:a våningen med över 20 vapen, krossar en ruta och skjuter ner mot människorna som dansar och sjunger på en countrymusikfestival.
59 (hittills) dör och över 500 skadas.

Dagen efter slösurfar jag på Facebook och trillar över ett YouTubeklipp med 45 barnartister som sjunger Michael Jacksons Heal the world.
Och skäms. För vad är det som händer oss? Varför tar vi inte mer hänsyn till barnen i vår värld?

Och varför tar vi inte mer hänsyn till vårt eget inre barn? Det där barnet som skrev i ”Mina vänner”-boken att den högsta drömmen var att det skulle bli fred på Jorden. Någonstans utmed vägen lär vi oss att det inte är någon idé. Det kommer aldrig att bli fred. Lika bra att vi larmar, skyddar oss, stänger in oss i vår rädsla, för fred blir det inte.

Korslagda armar, för jag vill inte bli sårad.

Det ska mycket till att våga sig förbi den barriären. För att bli nådda måste vi istället våga vara sårbara. Inte är det någon som tycker synd om Stephen Paddock, fast det med största sannolikhet kommer att uppdaga sig ett tragiskt människoöde och en taskig barndom. Världen är full av mäktiga män och en och annan kvinna som skjuter raketer, bygger murar och utbildar soldater, och som inte direkt hade någon Bullerbybarndom.

De skulle behöva arméer av ungar som kommer in till dem i vardagsrummet och sjunger Heal the world. 45 ungar till varje maktgalen lirare, som sjunger om en bättre värld. Och så en varm glasskladdig hand och en snorsträngad puss som går rakt in i hjärtat.

Det är dem vi ska lyssna på.

 

Kategorier: En bättre värld.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton − 4 =