Slutet på en stormakt

Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet så har jag svårt att älska dig. Mr Trump.
Jag har tre, eller kanske till och med fyra varianter av blogginlägg nummer 147 liggandes. Inget av dem kändes tillräckligt bra, innerliga eller uppdaterade för att publiceras när de skrevs. Så idag börjar jag på nytt, utan numrering.

Det är faktiskt inte ofta som jag orkar bry mig speciellt mycket om det som sker ute i världen. Faktiskt så fattade jag ett aktivt beslut för några år sedan, att tillåta mig att ägna mer energi åt det jag faktiskt kunde påverka, i stället för att låta all världens sorg och problem ramla in i mitt vardagsrum precis innan jag skulle gå och lägga mig. Jag tror det var efter tsunamin 2004, eller 9/11, kanske.

Det är klart att jag fortfarande tar del av nyheter, men jag försöker att inte avsluta dagen med dem. Och så försöker jag hitta även de goda nyheterna, som jag alltid har värderat lika högt som katastrofnyheterna. (Därför var jag aldrig någon riktig journalist, fick jag en känsla av.)

Men idag är en sådan där nyhetens dag som jag befarar är en dag som vi får anledning att minnas. Dagen när USA slutade att vända sig ut mot världen, utan försjönk i ett eget navelskåderi. Efter att ha hört stora delar av Trumps installationstal kan jag bara tänka på Östtyskland, Sovjetunionen och Nordvietnam. Han är så övertygad om att de själva är svaret på allt, att de faktiskt inte behöver någon annan.

Han lovade att ge allt tillbaka från maktens centrum i Washington till folket. Och han betonade vikten av handla amerikanskt och anställa amerikanskt.

Som jag avskyr hans attityd.
“Vi är tacksamma mot president Obama, First Lady Michelle Obama  för deras vänliga hjälp under denna övergång. De har varit fantastiska.” Och i nästa andetag förklarar han hur allt nu kommer att bli helt annorlunda, som en riktigt rejäl käftsmäll. Han har en vision av ett Amerika som jag inte har hört sedan de svartvita amerikanska filmerna från 1950-talet – eller var det kanske i historieböckerna när vi läste om inbördeskriget…? Fame and glory. Vi ska bli bäst igen, vi är starkast, vi behöver ingen annan.
“Amerika kommer att börja vinna igen, vinna som aldrig förr. Vi ska hämta tillbaka våra jobb, vi ska återupprätta våra gränser, vi ska ta tillbaka vårt välstånd och vi ska återskapa våra drömmar.”

Vilken himla tur att hans tyska och skotska förfäder hann ta sig in innan gränsen stängde!

Han är ju inte den enda som har glömt bort hur verkligheten egentligen ser ut. Vi har ju samma apfötter här hemma i Sverige också. (Nej, jag tänker inte be om ursäkt för det uttrycket.) Människor som tror att vi som bor i det här landet, ursprungsbefolkningen – ja, förutom de som faktiskt bodde här från början då – är de som byggt landet till det som det har blivit. Hur människor från andra kulturer och religioner bara för med sig elände. Jamen hur lätt vore inte livet om det var på det viset. Vad skönt det vore om allt vore muslimers/finnars/Stockholmares/judars/kinesers/ryssars/romers/östgötars fel. Vad skönt det vore om alla som pratar som jag, ser ut som jag och går som jag är likadana som jag. Lika bra som jag…

Och dessa maktgalna förminskade – och förminskande – människor får med sig alla dem som tappat hoppet. De som av olika skäl känner sig vilsna, desillusionerade, inte hänger med i den förändrade världsbilden och som minns en barndom med hemmamamma, nybakade kanelbullar, piprökande pappa som alltid hade jobb.

Ja, varför inte förresten? Det kanske är skitbra om vi alla låser in oss i våra egna små och stora länder med mur omkring oss. Då blir det ju i alla fall inga krig med andra. Vi kan ju tävla om vilket land som lyckas utplåna sig snabbast, för vi kommer med all säkerhet att slå ihjäl varandra innanför de där murarna.

Jag tror att det som hände idag är början på något helt nytt. Solen gick ner i väster och det blev mörkt. Kanske är det slutet på vår glorifiering av USA, kanske kan vi nu börja se på film, lyssna på musik och ta till oss trender som kommer från andra länder i högre utsträckning. För hur intressant är det med ett land som är sig självt nock.
Sverige har förresten tio miljoner invånare från och med i morse. Jag är stolt över att bo i ett land där man från myndigheternas sida är tydliga med att det inte går att säga vem just den där tiomiljonte invånaren är. Det kanske är en som föddes precis eller en som just fick sitt svenska medborgarskap. Och vet du, det spelar verkligen ingen roll. Ingen roll alls. Det är kul att vi blir fler. Ja, det är inte bara kul, det är nog till och med nödvändigt.

Vad vore vi utan nya impulser, nya människor med nya infallsvinklar och erfarenheter? Ingenting. Bara ena trumpna losers. Det är vad jag tror.

 

Kategorier: En bättre värld.

Kommentarer

  1. Åsa

    Klockrent som vanligt.
    Jag har också svårt att älska Trump, inte ens tycka om honom, faktiskt inte respektera eller acceptera honom heller eller hans åsikter. Det är verkligen så (märkligt) att vem som helst kan bli president i USA. Man behöver tydligen varken vara storsint eller vidsynt, hmm

    • Ärligt Talat

      Tack för ditt trogna läsande, Åsa! Ja ibland undrar man över människors fascination över en man som verkligen inte står för något av det som i alla fall jag förknippar med sunt förnuft, heder, kunskap och klokhet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 1 =