Självförtroendehöjande träningar för seger

Det finns olika skolor; de som tycker man ska ge mycket beröm och de som tycker att motstånd ger bättre  motivation att lyckas. Behöver jag säga var jag står?
Det handlar kanske mer om att vi är olika som personer och också, att vi behöver olika pedagogik vid olika tillfällen. Många taggar säkert igång sig, när de märker att ingen tror att de kan lyckas. Jag hör alltså inte till dem, utan till dem som blir stark av att andra tror att jag kan.

Jag är fortfarande kvar i bandyförlusten. Alla jag pratar med (och tro mig, det är ovanligt många som vill prata bandy med mig år 🙂 ) är överens om en sak; att Villa BK inte vann i år heller handlar inte om att de är dåliga på att spela bandy. Det sitter i huvudet.

Behov av mental träning, alltså. Jag kan inga detaljer om Villas träningsupplägg, men så mycket har jag förstått att mental träning ingått redan tidigare.

Det är då jag ser parallellen mellan dem och vår fega älskade hund. Han har inte stort självförtroende han, inte. Så då har vi fått tipset om att ge honom självförtroendehöjande övningar. Det går ut på att vad han än gör, så får han jättemycket beröm. Om det så handlar om att våga ta en leksak som ligger på en stol.
“Suuuuperbra, gubben!”
Eller sätta upp framtassarna på en stubbe.
“Duktig, Ernst! Bravo!”

Det kan säkert te sig fjompigt utifrån. Men det funkar. Och i min värld så är det huvudsaken. Så jag tänker att vi får väl helt enkelt göra likadant med Villaspelarna. Ösa beröm över dem när de spelar, oavsett om det är något avancerat de gör eller inte. Och inte på något överseende sätt, utan ärligt uppmuntrande. Vad de än gör.

Och jag tänker, vad fränt det blir för alla småkillar och -tjejer som står längs planket och kollar. De som också spelar bandy och ser upp till de äldre spelarna. Vad häftigt att de får stå där och höra publiken peppa och ropa: Jaaa! Bra! Kom igen! Heja! Snyggt! Ni grejar det! Kör! Kanon!
Även i motgång.

Vad sätter det för spår hos de yngre, tror du? Kanske att i bandy är vi justa mot varandra? I bandy stöttar vi varandra även när det känns motigt.

I en av matcherna som Villa vann på hemmaplan, stod det kvar en tjej i motståndarnas hejarklack. Hon stod i lagets ljusa tröja, hon stod rakryggat och väntade medan Villaspelarna åkte sitt ärovarv. Och när de kom till hennes sektion stod hon kvar och applåderade dem.

Det var den här bandysäsongens vackraste bild och den sitter kvar på min näthinna. Så himla snyggt gjort. Vilket sportmannaskap! Och så otroligt mycket modigare, mognare och häftigare än att lämna arenan i förtid när det egna laget går mot förlust.

Jag tror att både spelare och publik – i alla sporter – vinner på att våga vara storsinta, belönande och stöttande. Och för att dra det ännu längre: jag tror det skulle bli mycket mindre attraktiva arenor för huliganer och andra slagsmålsglada gemänger. De där som egentligen inte är intresserade av sporten, men som går igång på vi-dom-stämningen.

Vad tror du?

15/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kategorier: En bättre värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio − 9 =