Samtal lindrar smärtan

IMG_0897[1]

 

 

Dag 2

På lokalradion hör jag att forskare vid Högskolan i Skövde har forskat på att patienternas smärta minskar om de får prata om den. Som så ofta när forskningsresultat presenteras tänker jag: ”Va?! Näää?! Verkligen???” med en väldigt stor skopa ironi.

Men det är ju som det är, innan något är vetenskapligt bevisat är det liksom inte sant på riktigt. Lyckliga jag, som redan sedan länge gjort som experterna nu rekommenderar. Jag pratar om min smärta, delar den med kloka vänner och efteråt mår jag så mycket bättre. Det är min generations välsignelse, att vi kan prata om det som tynger oss, om vi så går till en terapeut eller har vänner som har förmågan att lyssna.

Första gången jag fick till mig ett förtroende var jag 16 år. Väninnan L o jag satt i bastun efter en squashmatch när hon började anförtro mig ganska intima spörsmål. Jag var i chock, hade aldrig pratat om sånt med någon. Satt helt moltigande medan hon pratade, vände och vred på sitt problem. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle säga.

När vi gick ut ur bastun tackade hon mig och sa att jag var en fantastisk lyssnare. 🙂 Och så är det ju faktiskt, ofta när man behöver häva ur sig något är det inte någons goda råd,  förslag till lösning eller ännu smaskigare egna erfarenheter man vill ta del av, utan helt enkelt någon som tar sig tid att lyssna och möjligen humma lite medkännande.

Jag har fantastiska vänner, en väldigt stor och brokig bukett av vänner. Det som förenar dem är att de är storhjärtade, generösa och utan några som helst fördömanden. Inte alltid bara tysta och lite hummande, utan stundtals ganska krävande och ifrågasättande – men aldrig fördömande. De är världsbäst på att lindra smärta.

Som nu. När en kvinna som står mig nära ligger för döden, om jag får uttrycka mig så burdust. Men det gör hon. Hennes son ringde och berättade häromkvällen. Tänk om jag inte hade någon att dela det med. Eller som inför, under och efter min skilsmässa som blev klar i december. I vilket skick hade jag varit om jag inte hade kunnat dela mina tankar med vänner?

Jag tror definitivt på att låta såren vara sig, pilla bort skorpan tillsammans med någon som jag känner mig trygg med, få upp det där som gör ont till ytan för att sedan efter ett tag inse att det var länge sedan jag kände ett behov av att pilla bort den där skorpan och se, nu är det inget kvar som gör ont, bara ett solblekt ärr.

Så tack ni som lyssnat och lyssnar så tålmodigt på mig.  Våra samtal lindrar. Det finns det forskning som bevisar.

 

image

 

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: En bättre värld.

Kommentarer

  1. Johani Karonen

    Smärtforskarnas apparat för att ge en smärtreferens är ganska häftig. Man får el i fingrarna och så får man siffror på tre olika smärtnivåer; en förnimmelsenivå, en ontnivå och en nä-nu-jäklar-klarar-jag-inget-mer-nivå. Att prata om smärtan – ja, men att också ha ett mått och en referens att prata om så att vårdpersonal förstår var patienten är någonstans i sin upplevelse. / Med varma hälsningar Johani

    • Ärligt Talat

      Tack Johani! Du har helt rätt, forskarnas metodik är värd att titta på, för det här med att mäta smärta hos såväl andra som sig själv är inte så lätt. Det var inte min mening att raljera över deras forskning. Ha det gott!/Anna-Karin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + två =