Plats för den lilla stora människan i mig

Jag gör en tidsresa mitt bland alla människor i skolans gymnastiksal. Det jag ser är inte detsamma som det de ser.
För sex år sedan var det min lilla tös som stod där framme och tvinnade håret under djup koncentration medan körledaren entusiastiskt kämpade för att barnen skulle hålla fokus på henne. Ikväll står samma körledare framför nya sångare. En stirrar stint ut på publiken, som om han vill förinta oss med blicken. En kör en helt egen koreografi på vänsterfalangen och längst bak, rakryggade med stolta leenden och tydliga munrörelser står de som gör sista terminen. Nästa läsår flyttas de upp i stora kören.

Det är vårsoaré i Violens skola och förutom Violens framträdande – förstås! – så berör de små barnen mig allra mest. Den där grabben som ser så arg ut, han sjunger inte många toner, men han är där och när resten av kören sträcker ut armarna och pekar ut över publiken, så gör han en enkel liten knyck med pekfingret, så där i midjehöjd. Och barnet på vänsterkanten som full av energi och livsglädje gör helt egna rörelser och danssteg – hela tiden.

Det blir en så tydlig påminnelse om att vi utefter vägen tappar det där oförstörda och rättar in oss i ledet. De flesta av oss i alla fall. För att det blir lättare, för att det är skönt att följa med strömmen, för att det är tryggt och för att vi kan åstadkomma fantastiska saker om vi gör saker tillsammans med andra.

Men har man tur, så hittar man någon gång, någonstans ett eget forum där det är helt okej att vara precis den man vill vara. Där man kan veva med både armar och tankar eller kanske på sin höjd skicka ut ett pekfinger i midjehöjd och ändå vara älskad. Så att den där lilla oförstörda människan inom en kan fortsätta att växa och göra mirakel i sin egen värld. Jag hoppas Violen känner så. Jag vet att jag själv börjar känna så. Mer och mer.

 

 


Detta är inlägg 68 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: En bättre värld, Föräldraskap, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − fyra =