Nu glömmer vi den här dan, va?

Låt mig börja med att säga att morgonpromenaden var bra och brödet jag bakade blev gott. Men annars var det här misslyckandenas dag.
Jag har längtat efter isen. Längtat efter att ge mig ut på blank is med långfärdsskridskorna och riktiga långfärdspjäxorna, som jag köpte förra säsongen och bara hann testa en gång.  Tidigare har jag åkt i stadiga slalompjäxor och skenor med remmar.

Idag packade vi med oss alla våra prylar ner till den översnöade bryggan. Insåg att i vår vik ligger det fortfarande en del snö, så färden började med att vi fick stappla ut till isen. Det är svårt att åka skridskor och inte ett dugg lättare att gå på dem. Och kanske var det där någonstans, eller mycket tidigare, som alla minnen av barndomens misslyckade skridskoåkning vällde över mig. Jag blev helt blockerad, stakade mig fram med stavarna, men kunde bara inte få till någon självkänsla och balans på långfärdsskridskorna.

Jag kunde bokstavligen känna hur entusiasmen bara sjönk och sjönk. Äta apelsin i solen var inget som lockade längre. Jag ville bara få av mig skridskorna och gå hem.

Väl hemma ställde jag mig och hackade ner rotsaker i min slowcooker för att göra en kycklinggryta. Jag gillar att laga mat, framför allt när det är helg, och det är helt perfekt att fylla grytan med ingredienser och sedan låta det puttra för sig själv i fyra timmar.

Idag hade jag hittat ett recept på nätet, som en bloggare hade lagt ut. Maten var inte klar förrän halv nio och då var vi verkligen hungriga som vargar. Jag lyfte locket och tittade ner på en grå kyckling som nu skulle ligga och vila medan jag samlade ihop rotsakerna och använde mixerstaven för att göra mos på dem. Morötter, palsternacka, potatis, rotselleri, lök och vitlök blandade sig till ett fint mos. Ett brunt mos.

Jag är oerhört beroende av färg, det vet jag ju – och här fanns verkligen inte tillstymmelse till färg. Det var utan tvekan den tråkigaste mat jag lagat. En pölsa hade framstått som ett färgexplosion i jämförelse. Sååååååå himla tråkigt. Ochden smakade precis lika tråkigt som den såg ut.

Det är sån tur att jag har en familj som har nära till skrattet och som kan fånga upp mig när det dalar. De påminde mig om att det var bloggarens urusla recept och att jag i alla fall kunde baka bröd, så att vi kunde äta oss mätta på det. Mer skicklighet än tur är dock att vi också hade köpt en förpackning Häagen-Dazs Chocolate salted caramel, så att vi fick avsluta dagen med godare smak i munnen.

Så, nu glömmer vi den här dagen. I morgon ska jag leta slalompjäxor på Blocket, så att jag kan få tillbaka glädjen i skridskoåkandet. Så det så!

 

18/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kategorier: En bättre värld och Familjeliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 3 =