Mor är uppvuxen i Vika utanför Falun. Knäckebrödet som uppkallades efter den socken har varit en självklar del av vårt liv.

Bredd med messmör och doppad i varm choklad. Nedbruten i lingonsylt och mjölk. Med julskinka och senap eller skivad färskpotatis, kaviar och gräslök.

Någon gång på 1950-talet flyttades bageriet från Kniva i Vika socken till Stora Skedvi. Där fortsatte brödkakorna att gräddas i de vedeldade ugnarna fram tills för några år sedan, då bageriet köptes upp av det stora företaget, som snart flyttade produktionen till elektriska ugnar - och rev de gamla. Men behöll brödets namn.

Det kan säkert vara svårt att förstå för en del, att ett bröd kan betyda så mycket, men vi var många som hamnade i chock och djup misstro över att ett sådant traditionsrikt varumärke kunde behandlas så respektlöst. Dessutom, hur i all sin dar skulle vi klara oss utan det goda knäckebrödet?!

Som tur var kom det entreprenörer som lyckades få ihop pengar - bland annat från oss knäckeälskare - och byggde upp ugnarna på nytt och anställde de gamla bagarna. Som jag har jublat över detta!

Men, och det ska jag inte sticka under stol med, jag har också varit rätt rejält orolig: tänk om brödet inte skulle leva upp till mina förväntningar!?

Idag kom jag äntligen över ett par paket, som jag presentade mor med. Andäktigt bröt vi delar från den extragräddade brödkakan. Sedan jublade vi och så bubblade vi av minnen runt middagsbordet. För dofter och smaker gör så med oss, låser upp dörrar till halvglömda minnen.

Nu kan vi lättat fortsätta att minnas alltmedan knäckemackor breds och äts och vi skapar nya minnen. Ett bröd är inte alltid bara ett bröd.

21 av 100 i #blogg100-utmaningen