Måste jag? Nej, men jag vill

Dag 42
42 – svaret på livet, universum och allting, enligt Liftarens guide till galaxen. För mig är det helt enkelt den 42:a dagen jag bloggar, fast egentligen borde det vara 43. Jag har halkat efter. Det gör man ibland i livet och det är ingen katastrof. Till och med i en sådan här bloggutmaning är det tillåtet. Tänker att jag rättar till det i helgen.

Helger är ju till för det – att rätta till och komma ikapp. Det är inte nådigt vad de ska åstadkomma de där två dagarna. Jo, för förutom att komma ikapp rent själsligt, så vore det ju fint att räfsa trädgårdsgången, tvätta fönstren och lite sånt där som ska till för att ögat ska ha många ställen att vila blicken på och få mig att må bra, i stället för att känna “suck, det där skulle jag ju också fixa och det där, och det där”.

Det är inte en helt enkelt balansgång, men när jag flyttade hit till mitt hus för snart 18 år sedan, så lovade jag mig att det här skulle få vara en plats förskonad från måsten, men fylld av kärlek. Det skulle vara en plats för vila och ro. Det betyder inte att jag ska låta huset förfalla och gräset växa midjehögt, men att göra det jag gör för att jag vill och för att jag mår bra av det. För mig handlar det om att få in lust och glädje i livet, hellre än plikt och  – för att koppla till gårdagens blogg; det handlar om vem jag vill vara.

Och nej, jag vill inte vara en människa med perfekt trädgård, perfekt städat hem, ordning och reda överallt och en bil som glänser och inte har en repa i lacken. Det skulle göra mig hyperstressad. För det innebär att det minsta lilla ogräs, den ulligaste lilla dammråttan och snudd på osynligaste bucklan på bilen skulle vara ett tecken på att jag brustit i ansvar och uppmärksamhet och att mitt hem börjar chansera.

Jag har inget behov av att vara perfekt, för jag tror inte det leder till något gott. Säkert finns det slarvfel i mina texter, det finns definitivt ogräs i mina rabatter och damm i mina hörn. Men det finns alltid en kopp kaffe över för den som vill ha, när som helst. Det finns alltid en portion mat över, ett öra som kan lyssna och en stund över för spel. När det inte finns det, är det hög tid att fundera över frågan igen: vem vill jag vara? hur ska jag göra för att nå dit?

Så, nej. Det är inte upp till helgerna att fixa det hela. Jag får göra så gott jag kan under veckorna också och den här veckan är det Violen som jag ska komma ikapp. Så nu är studsmattan på plats för säsongen, vi har lagat en ny favoriträtt, resonerat kring fiolspel och kvällen tillbringade vi med att så och skörda vete, potatis och havre på våra små jordlotter i Bondespelet. Inget av det gjordes för att vi var tvungna, utan för att vi ville. Det handlar mycket om ordvalet, helt enkelt. Vad händer när vi byter ut ordet måste mot vill?

Sedan är det ju tur att tvättmaskinen sköter tvätten och diskmaskinen disken och det är väl precis därför vi har de där maskinerna också – för att få tid över. Tid för varandra. Tid för oss själva. Tid att komma ikapp.

 

 


imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: En bättre värld, Familjeliv, Föräldraskap, och Motivation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 3 =