Kan själv!

Nu har jag börjat jobba på häcken. Ge mig ett par veckor, bara – så ska ni se att jag har byns snyggaste!
Nä, det handlar inte om den jag på kroppen, då, utan den som kantar min tomt. Den är lång, den är tät, den är djup, den är hög och den är helt omöjlig att klippa. Mitt hus ligger mitt i en skarp kurva och dessutom på en kulle. Det innebär att för att kunna klippa häcken på utsidan måste man stå och balansera på en ganska smal markremsa. Med åren har den vuxit sig kämpahög, precis som i visan om Törnrosa, så jag har inte kunnat sköta den själv. Och är det något jag inte gillar så är det att vara beroende av andra.

Det är helt okej att jag inte gör allt själv. Jag har inget emot att anlita hantverkare, trädgårdstjänst, fönsterputsare vad som helst, men att vara tvungen att göra det för att jag inte kan – det gillar jag inte. Förr klippte jag häcken själv, med en gammal hederlig häcksax till och med. Och på den tiden kunde jag sitta i en stol på min förstubro och vinka till dem som gick vägen som leder ner mot sjön. Numer skymmer häcken all utsikt, getingarna bygger bon i den och ingen vill förbarma sig över den.

Jag är heller inte så himla bekväm med tunga elektriska häcksaxar som ska balanseras. Idag var första vårdagen här. Åtta grader varmt och så där gott att jag inte ville gå in efter hundpromenaden. Och så tittade jag på häcken. Den suuuuger energi och har så gjort i många många år. Då stegade jag iväg och hämtade min sekatör, den lite större med långa skaft som kan klippa av ganska rejäla grenar. Hallå, eller?! Det gick ju hur bra som helst!

Den där känslan när man gör något åt saken i stället för att bara sucka och tänka någon gång – vilken energiförlösare! Dessutom, så himla skönt att jag kan göra det själv. Jag vet redan nu att häcken inte kommer att bli spikrak och det är bra, för den står inte på en spikrak tomt. Inget är vare sig platt eller rakt här. Det som är huvudsaken är att den kommer att bli så pass låg att jag kan hantera den själv och så pass hög att den fortfarande dämpar trafikljuden.

För flera år sedan – i ett annat liv – återvann jag min verktygslåda. Jag hade liksom frånsagt mig den eftersom jag hade en så händig make. Det är definitivt min akilleshäl, att om det är någon i närheten som är uttalat bra på något, så blir jag förlamad och vågar inte försöka själv eftersom det förmodligen inte skulle bli bra nog. Jag är fortfarande inte den mest händiga, men jag gillar att åtminstone försöka innan jag frågar någon annan om hjälp. Och nu, detta med häcken… Jag har trott att den behöver specialhanteras, att jag skulle behöva en motorsåg och elektrisk häcksax. Och så fungerar det med min egen handkraft! Jag kan lyssna på en bra pod, skratta och klippa.

Jag kan knappt bärga mig tills det blir ny dag och jag får fortsätta!

 

36/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kategorier: En bättre värld, Familjeliv, Motivation, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − sex =

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.