Jag tror inte på mirakel

I ena hörnet: tacksamhet. I det diagonala hörnet: helig ilska. Idag studsade jag mellan båda hörnen, men avslutade gudskelov i tacksamhet.
I dag arrangerades ett evenemang i min hemstad, till minne av en ung kvinna som dog i cancer. Förra året kom det ungefär 600 personer som vandrade, joggade, lufsade valfri sträcka, skänkte en slant till cancerforskningen och umgicks.

I år gjorde jag dem sällskap och gjorde min femkilometerspromenad till en stund med tankar på mina två nära väninnor som gick bort alldeles för tidigt i just cancer. Dessutom miljötränades jycken som nu är elva månader och inte helt bekväm med joggare, barn, kepsar… you name it.

Det är skönt att låta tankarna vandra bland de inte helt lätta minnena, tills de slutligen landar i de varma och glada minnena. Och vilken fantastisk idé av arrangörerna; att låta oss göra något gott tillsammans. Jag är så full av beundran över forskarna som vänder på varendaste sten och cell för att hitta fler svar, fler sätt att bota och som aldrig ger upp.

Därför är det rent förolämpande när företag säljer kosttillskott som ska göra under, som slätar ut din hud – ”och gör samma sak inne i din kropp”. Där säljaren rabblar forskningsresultat, nobelpristagare, substanser och kemiska funktioner i kroppen med facktermer som är tänkta att få oss imponerade och övertygade om dess förträfflighet.

Jag lyssnade nämligen på sådana säljare idag och det finns nog inget som jag blir så arg och rent av förbannad över, som när jag känner att något inte är äkta, utan bara lur. Jag känner mig så förolämpad över att de har så låga tankar om mig och mina vänner, som också lyssnar.

Typ alternativ fakta. Typ arrogans för riktiga forskare. (Eller heter det över riktiga forskare? Jag är så upprörd att jag tappar grammatiken.) Företaget säljer inte sina produkter i någon affär, inte på nätet utan bara genom en särskild person och det luktar pyramidföretag lång väg.

Vilken tur att jag fick avsluta dagen med promenaden och stödet till cancerforskningen, så att jag kan slå mig till ro i tacksamhetshörnet innan John Blund kommer.

Jag tror nämligen inte på mirakel. Jag tror på vetenskap.

 
Detta är inlägg 73 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: En bättre värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton + ett =