Ibland är jag nationalist

Jag har inget emot sånt som inte är svenskt. Såvida det inte handlar om kött, då. Där är jag verkligen en sann nationalist.

På väg hem svänger vi av och kollar J:s kossor. Där står de på ängen och omvandlar gräset till mat åt oss. Gröna ängar, dungar med blandskog, ängsblommor och idisslande kor med sina kalvar. Ett landskap som jag har vuxit upp med, men som inte är att ta för givet.

Morbror hade mjölkkor. Det var alltid lika spännande varje gång vi barn fick gå med och hämta in dem till mjölkningen. Då, precis som nu, kollade vi färskhetsgraden på komockor och jag känner fortfarande hur det var att trampa barfota i en så att det klenade upp sig mellan tårna. Jag var inte så förtjust i komjölk, dock. Den var lite för ljummen, tyckte jag. Stadsbarnet som hade noll koll på att det var samma mjölk som serverades i butikens Tetrapak.

Idag är det många fler som har noll koll på hur allt hänger ihop. Jag får en känsla, nej, jag vet att det finns de som tror att vi kommer att ha kor på ängarna, även om vi inte äter kött. Som om det skulle finnas bönder som hade djur som betade och höll landskapet öppet, utan att kunna sälja mjölken och köttet och få pengar till veterinärer, maskinerna som brukar jorden eller för den skull mat att äta. Det går liksom inte att odla morötter på samma slags mark som kor går och betar.

Jag är lite less på den stora vegetarianvågen. Den är som bostadskriser, börsras, utsvängda byxben – ja, det mesta – den kommer tillbaka så där vart tjugonde år. Jag älskar grönsaker och äter gärna ännu mer och skulle gärna vilja ha en debatt som handlar om hur vi äter. Men hellre med fokus på balanserad kost, kvalitet och gärna svenskt kontra importerat kött. Jag skulle vilja ha en större kunskap bland fler av oss, att kött är en väldigt viktig proteinkälla – inte minst för växande flickor.

Jag skulle vilja att vi pratade mer om vilket stort värde det har att bönderna i Sverige inte ger antibiotika till sina djur för att de inte ska bli sjuka. Utan först om de blir sjuka. Jag skulle vilja att fler hade en större kunskap om hur svenska bönder, slakterier och myndigheter arbetar med djurvälfärd från miljön på gården och utfodring till transporter.

Från organisationer som Djurens rätt skulle jag vilja ha en ärlighet att man berättar från vilka länder filmerna är som man visar. För i de allra flesta fall handlar det om filmer på djurproduktion i länder där man inte kommit lika långt i djurvälfärden.

Okej, så det är bra om vi äter mindre kött – för klimatets skull. Skippa den danska fläskfilén, kolla var charkprodukterna kommer ifrån, hitta den svenska lufttorkade skinkan (den är jättegod!) och fråga på lunchrestaurangen var köttet kommer ifrån – och ät bara det som är svenskt. Minska portionerna, men ät svenskt kött.

Det är enklare att se allt i svart eller vitt, men jag tror vi alla har att vinna på om vi tillåter ett antal nyanser i grått också. Inte minst för att vi mår bra av öppna landskap – ända in i själen bra.

 


Detta är blogginlägg 95 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100.

Kategorier: En bättre värld och Landsbygden.

Kommentarer

  1. Johani Karonen

    Ultragilla! Debatten om kött bygger på så mycket okunskap att jag skäms över medmänniskor som uttalar sig. Du slår huvudet på spiken, Anna-Karin – ät svenskt kött i mindre mängd och godta inte att restauranter pushar dansk djurvälfärdstveksam fläskfilé och nöt från ”feeding lots” var de än befinner sig. Förvandlingen från gräs till kött är en gåva från naturen.

    • Ärligt Talat

      Tack Johani! Tänk om vi kunde få fler att fråga var köttet kommer från när de äter på restaurang.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + 7 =