Det börjar med en bagatell, men det tar fart som bara den. Till slut står vi dubbelvikta i det trånga diskutrymmet medan tårarna sprutar och magarna nästan krampar. Åh, vad jag älskar ett rejält skrattanfall!

 Jag tror absolut på att ett gott skratt får såväl min kropp och själ ork att leva längre. Jag har ju tänkt att bli 113, så det vill ju till att jobba på det.

Under gymnasietiden fick väninnan A och jag lämna engelskalektionen för att skratta färdigt ute i korridoren istället.

På tidningsredaktionen delade M och jag kontor och bröt ofta samman i ordentliga skrattsalvor. Över vår dörr satte vi en skylt med texten: ”Tråkigt kan man ha någon annanstans”.

Under Indienvistelsen låg väninnan E och jag och vred oss i spasmer efter att hon trott att den indiske leverantören undrade var hon ville ha ”the halloween lamps, mam” till det urtjusiga gardenpartyt, när det egentligen var halogen lamps han hade sagt.

Det sker inte så ofta längre, men idag på mitt extrajobb fick vi ett sånt där vanvettigt härligt skrattanfall. Ett sånt där som aldrig tar slut, som får tårar och mascara att rinna och som verkligen inte går att förklara för någon annan.

Det är inte konstigt att det sägs att ett gott skratt förlänger livet, för det påverkar både blodcirkulation och blodtryck. I en artikel läser jag att skrattet dessutom masserar hjärta och lungor och även pressar ur rester av koldioxid i lungorna, så att ny fräsch syrerik luft får plats i stället.

Skrattet ger även viss motion, då flera olika muskelgrupper arbetar. Musklerna som inte arbetar, de slappnar av och när skrattet klingar av slappnar alla muskler av. Den där känslan av lycka när man kippar efter andan och den fullständiga avslappningen efteråt.

Underbart! Jag längtar redan efter nästa skrattanfall!

25/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂