Från glädje till sorg till hopp

skedvi 2

 

 

 

 

 

 

 

 

Dag 22

Som jag skrev häromdagen, så är jag en riktig hemmaråtta. Men en av de få gånger när jag inte bara pustar ut lyckligt över att vara hemma igen, det är när jag kommer hem från Dalarna. Visst är det lite underligt? Jag har ju aldrig bott där, men det är något med de där rötterna. Jag känner mig lite tom när jag lämnat, hur mycket jag än trivs här hemma i Västergötland.

Resan hemåt idag gick via min mors rötter i Vika och sedan till St Skedvi, där det godaste Skedvibrödet (uttalas skäve) bakas, tack vare Malin Floridan och Anders Åkerberg som startade bageriet då Leksandsbröd hade köpt upp Vikabröd, rivit de gamla vedeldade ugnarna och flyttat produktionen till fabriken i Leksand. (Enda skamfläcken i Leksand är i mina ögon just Leksandsbröd – men jag får helt enkelt vrida huvudet åt andra hållet när jag passerar. Och låta bli att köpa deras bröd, förstås.)

"Mjukbulla"

”Mjukbulla”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu fick jag i alla fall äntligen smaka på nygräddad ”mjukbulla” – som är ett knäckebröd som bara gräddats en kort stund och serveras mjukt med smör Dessutom fick jag träffa och tacka Anders Åkerberg för deras arbete. Och  bli fotograferad med honom. 🙂

skedvi 3

Idolfoto.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I bilen plingade K:s telefon till och en nyhetsapp rapporterade om morgonens fruktansvärda nyheter om dagens terrorattentat i Bryssel.  Jag kan inte ta in det. Jag orkar inte ta in det. Jag vill inte ta in det. Jag väljer distans. Tillåter mig att hålla den distansen tills jag kommer hem.

Jag tror inte på att hela tiden vara uppdaterad på nyheterna. Det är så lätt idag att få veta. Det finns fler nyhetskanaler, appar och radiostationer än någonsin, och över allt rapporteras om vad som händer i världen. Men vi har inte fått fler verktyg att hantera alla intryck som kommer genom detta, bara fler förståsigpåare som har teorier om var nästa hemska terrorattentat kommer att ske. Hela världen väller in i bilen och ner i knät på mig. Och jag kan inte göra någonting åt det. Ingenting alls. Det enda som händer är att jag blir bedrövad, känner mig maktlös och blir rädd. Jag är inget bra då.

Som tur är vill K inte heller prata om det. Vi konstaterar bara att det här är ytterligare en fördel med att bo på landsbygden. Det är tryggare här, där det inte är så stora folksamlingar.

Nu är jag hemma, i mitt hus på landet. Har uppdaterat mig på nyheterna, sett de hemska bilderna från Bryssel och känner mig ganska urlakad. Avslutar dock med att se SVT:s nyheter och blir ännu en gång imponerad av vår inrikesminister Anders Ygeman. Han har minsann fått bekänna färg under sin ministertid och han gör det med den äran.

Det hjälper mig att ändå avsluta dagen med en känsla av hopp. Det finns fler goda och bra människor än onda. Så är det.

 

image


Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: En bättre värld och Landsbygden.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 5 =