Ett ogräs är inte alltid ett ogräs

Med fars svarta regnrock som skydd mot ett lätt duggregn fick jag idag min stund i jorden. Nu är potäterna på plats, liksom lökar i olika färger. Men framför allt är ogräset bortrensat. Det slog mig när jag gick där och ömsom ryckte, ömsom högg efter dem, att vi har olika inställning till det där med ogräs.

Jag har ett måttligt trädgårdsintresse, har aldrig lyckats gå igång så där fullständigt, men ibland kommer man ju ändå in på ämnet i fikarum eller med vänner. Då har jag förstått att det finns ogräs och ogräs. Sånt där ogräs som är helt omöjligt att få bort. Om man bara sliter bort det, så blir det rötter kvar som delar sig och så blir det ännu mer. Som jag har förstått det, är det lika bra att packa ihop hela trädgårdsodlingen om man fått in det där eländet.

Jag vägrar lära mig såväl utseende som namn på det. Jag vägrar låta min rofyllda stund med jorden ersättas med en misstanke mot varje litet grönt som dyker upp. Skulle jag inse att jag hade det här ogräset i trädgårdslandet, så skulle det kännas som att det var kört redan från början.

Det finns de som går igång på sånt här, dramatik och ja, nästan lite domedagskänsla. “Det är ingen idé. Har man väl fått mördarsniglar i trädgården är det inget att göra åt. Det där ogräset, det blir bara värre och värre om man hackar i det. Bara inte frosten kommer.” Nej, det funkar inte på mig. Jag menar, den här naturen har ju klarat sig väldigt bra i väldigt många hundratusen år utan min inblandning. Min önskan är inte att tukta och lägga till rätta, utan mer att få vara med på ett hörn. Blir det bra, så är jag tacksam.

Jag hade en gång en enda ambition med trädgården runt vårt hus. Att den aldrig skulle ge mig dåligt  samvete, att det alltid skulle vara lustfyllt att vara i den och att det här skulle vara en skyddad zon. Det är egentligen ganska lätt gjort, för trädgården består till stor del av äng med blommor vackrare än vad en rabatt kan erbjuda.

Nu tänker kanske någon, att det var då väldigt naivt tänkt, en trädgård kräver arbete. Jamen, självklart! Men vem har sagt att inte arbete kan få vara lustfyllt? Det handlar inte om att inte jobba, utan att kunna må bra medan man gör sin insats.

Livet är fullt av måsten och om jag skulle hetsa runt för att uppfylla alla måsten, så är risken stor att jag sitter där en vacker dag med mer av livet bakom mig än framför mig och ställer mig frågan om det var värt det. Det får inte hända, det vore ett oerhört slöseri med ett liv. Mitt mål är i stället att så ofta som möjligt stanna upp och tänka: det är då en fantastisk lycka att jag har det som jag har det.

Och tänk, de flesta ogräs är ogräs just för att de växer där de växer. En centimeter utanför rabatten är den ovälkomna växten ett intressant, ja självklart inslag i floran. Hur skulle det se ut om vi bemötte människor på samma sätt!?

image   55 av 100

 

Kategorier: En bättre värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + 16 =