Alla gör vi skillnad. Men vi kanske inte tänker på det, eller är medvetna om det? Och ibland kanske det dessutom vore bra om vi gjorde skillnad lite mer högljutt och inte bara satt hemma i soffan och var snälla. Det gör i och för sig också skillnad - om man jämför med om vi i stället var ute på stan och slogs. Eller var ute på nätet och var troll.

Mycket av det som pulserar i nyhetsflödet gör mig trött, deppig och modlös. Det är lätt att tänka att det spelar ingen roll vad jag gör, den här världen lever sitt eget liv. Inte kan jag rå på vare sig Trump eller Åkesson, LePen eller Putin. Fast egentligen tror jag inte alls att det är så. Egentligen tycker jag mycket bättre om att tänka på uttryck som "liten tuva stjälper stort lass" eller "ringar på vattnet"; att en liten rörelse här kan ge mångt mycket större utslag än vi tror.

I förra veckan tog jag mig äntligen iväg för att ge blod igen. Det var ett år sedan sist. Först var jag avstängd några månader efter att ha fått akupunktur och därefter försvann det liksom ur mitt medvetande. Men nu så! Alltid lika enkelt, alltid lika trevligt. Jag ligger där med en nål i armen, trycker på gummibollen för att stimulera flödet och småpratar med sköterskan. På en kvart är det klart. Ersättningen skänker jag till Barncancerfonden, och slår därmed två flugor i en smäll. Eller tre, för jag får också en blodtryckskoll och veta mitt blodvärde.

I morse plingade det till i min telefon. Ett sms från Blodcentralen:

Wow! Vilken feedback! Bara sex dagar efter att jag gav, är det någon annan som har behövt.

Jag har varit med och gjort skillnad och jag har fått kvitto på det.

Idag börjar årets Blogg 100-utmaning (läs mer om det i slutet av inlägget). Initiativtagare Fredrik Wass poängterar i år vikten av det fria ordet och just att göra skillnad, inte minst så här i Trumptider. Jag hakar mer än gärna på. Som vanligt peppas jag av utmaningen i sig själv och jag vet ju att ju oftare jag skriver, desto lättare är det. Sedan är det just det här med att göra skillnad. Det gör vi ju allihop. Hela tiden. Det är så lätt att glömma bort det, att tappa bort meningen med att vi spankulerar omkring här på jordklotet.

Häromdagen satt jag och läste i tidigare körkamraten Lars Björklunds bok "Guds begränsning: en bok om kärlek". Lars är kaplan på Sigtunastiftelsen och skriver jättefina dikter. Jag blev påmind om honom när en Facebookvän lade ut titeldikten ur hans bok Dagar. Även om hon inte hade skrivit ut Lars namn under dikten, så kände jag igen den direkt. Han har en förmåga att formulera sig, så att orden fastnar hos mig. Nu letade jag fram just "Guds begränsning: en bok om kärlek" i bokhyllan. Lars skriver om ett samtal med en flicka på sådär tio år. Han frågar henne vad som är meningen med livet. Flickan funderar en stund och svarar sedan: Livet.

Så klockrent. Vi behöver inte krångla till det så mycket med några högre syften, livet efter döden eller karma. Att göra just detta livet till ett så gott liv vi kan, borde vara ett fullt tillräckligt skäl för oss.

Bara genom att finnas här gör vi skillnad. Mitt personliga mål och min förhoppning är att den skillnaden ska bli till det bättre. För åtminstone någon mer än mig.

Detta är inlägg 1 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.