Månadsarkiv juli 2014

Inte ångest, bara laddning

Nr 136 Någonstans mitt i sommaridyllen letar den sig fram; tanken på jobbet. Ett litet svid som påminner om deadlines, utskick som ska fixas, texter som ska skrivas… Att man inte kan koppla av helt och hållet, tänker jag först. Men så tänker jag en gång till och kommer fram till att det här kanske ändå är väldigt sunt och logiskt. Efter veckor av vila börjar hjärnan längta efter något att bita i. På riktigt. Inte bara vilka tärningar jag ska slå eller vad vi ska grilla till middag. Sedan tror jag faktiskt att det är rutinerna jag saknar, också.
Läs Mer…

En färgstark sommarväv

Nr 135 Dagar som dessa kan jag leva länge på, kom i håg det i vinter! Besöken avlöser varandra i vårt sommarhem, som är detsamma som på vintern, men precis som sina invånare en smula bättre i semestertid. Sommaren växer fram som en av de trasmattor, jag en gång vävde. Vi är varpen och vännerna och utflykterna de färgade inslagen. Under några dagar var väninnan E här. Vi har känt varandra sedan vi var sex år. Det kan gå långt mellan gångerna vi ses, men det är lätt att ta upp tråden på nytt och fortsätta samtalen. Som vi har
Läs Mer…

“Ofredad” – det räcker inte.

Nr 134 Det kommer upp en kvinna till vårt hus. Hon har full cykelmundering och är rejält skärrad. Min första tanke är som så ofta: “Var är katten? Vad har hänt?” Men det här handlar inte om någon kattrackare. -Ursäkta  att jag stör, men jag har varit med om något så himla vidrigt, säger kvinnan upprört.
Läs Mer…

Ibland vinner klokskapen…

Nr 130 En gång hade jag nog tyckt att det hade varit ett nederlag, men idag ser jag det som ett klokt beslut. I går paddlade Violen (10 år) och jag, i en tvåmannakajak, tillsammans med väninnan A och hennes vuxna dotter, i varsin kajak, från Västervik till ön Sladö. A och jag har gjort det tre gånger tidigare och kan konstatera att den här gången ändå tar priset. Det var lite väl blåsig hitfärd och även om mestadels av paddlingen var njutbar, solig, ibland läig eller lagom kämpig i motvind, så var passagen mellan Lilla Flatholmen och Stora Björkskär
Läs Mer…

En blandning av sött och salt

Nr 131 Hur skulle jag inte kunna älska den här ön? Även om havet är föränderligt och långt ifrån stilla jämt. (Det här är trots allt första gången som vädret orsakat att vår hemresa blir senarelagd…) Här har det alltid funnits tid och utrymme för systerskap, förtroenden och tankeutbyten. Precis som havet böljar samtalen fram och tillbaka, tar paus, hittar en ny riktning och ny energi. Här finns också K mer närvarande än någon annanstans, så som hon var i sin krafts dagar. Vi hör hennes röst förmanande påminna om svarta hala klippor och fästingtäta snår, och när vi i morgon
Läs Mer…

Skratt från hjärtat – eller inte alls

Nr 129 Vi är på väg igen. Första stopp visfestivalen i Västervik. Violen gav upp redan innan det hade startat på riktigt. Jag förebrår henne inte; hur kul är det med en gammal gubbe som står på scen och drar det ena dåliga skämtet efter det andra. För några år edan hade jag skrattat med av ren artighet, men inte längre. När det var dags för oss att traska vidare, passade vi på att ta en cache. Lurigt och lite småläskgt ställe. Lyckades engagera några parkbänkssittare också, de började leta entusiastiskt! Det fick oss på gott humör igen. Så enkelt
Läs Mer…

Vännerna kompletterar mina bilder

Nr 128 Att ha vänner är ett måste, om inte annat för att jag ska kunna få en hyfsat bra bild av vad jag varit med om egentligen. Gårdagens inlägg ledde till att en av mina allra bästa barndomsvänner publicerade den här bilden på min Facebooksida. Tack Lisbeth!                 Jomen, här sitter jag i en VW-buss på det ljuva 1970-talet och är vettskrämd. 🙂 På den tiden var det svart/vita Hitchcock-filmer på teve som gällde och kunde vi inte se dem, så läste vi ruskigheter och skrämde upp varandra i stället. Min kamrat
Läs Mer…

Buh!

Nr 127 Det här med att skrämmas och bli skrämd. Undrar just vad det är som lockar i det, egentligen? I ett darrigt sms från ridlägret berättar Violen att de har gått spökvandring. “Jag dog nästan”. Att det är darrigt, är helt och hållet min tolkning. Det kan lika gärna vara ett fnitter-från-tårna-meddelande. Ett sånt där man skriver när man ligger trygg och nöjd i sin sovsäck efteråt, med snusningarna från 13 ridlägerskompisar plus ledare, omkring sig. Som jag älskade att bli skrämd när jag var yngre. Så fort jag fick, gick jag och såg läskiga filmer på bio. Glömmer
Läs Mer…